Slutreflektion appropriering
Vi tar allting från början. Jag velade, jag var förvirrad och framförallt stressad. Sen första dagen på denna kursen. Jag mötte sedan lugnet vid namn Phoebe Boswell. Hennes installation, som jag gillade mest bara för att jag gillade den? Be mig inte specificera varför.
Efter att ha bestämt mig för konstnären föll liksom bitarna på plats. Jag sorterade ut hennes installation och försökte sätta fingret på VAD i samma material, eller som fyllde samma funktion kunde jag göra för att verket skulle bli mitt. Där startade allting. När jag väl hade bestämt mig och tagit ett beslut för vad och hur jag ville göra så gjorde jag det. Jag jobbade på och bit efter bit så började det bli någonting. Inte en sak, inte en del, inte en projektion av min stress eller ångest. Det blev helt enkelt jag. Phoebe och hennes verk gled sakta med säkert längre bort från mig och det jag gjorde. Hela idén kändes tillslut som min egen. Och det var den ju? Jag råkade bara bli så att jag också gjorde en installation och fyllde den med ungefär samma material. Historian, tanken och motiven var ju inte alls samma. Det var inte heller det som var Phoebes, hennes egna och hennes jag ligger ju i histioen i hennes verk. Därför vill jag nog ändå säga att det var mitt som jag gjort alldeles själv. Kanske är det därför jag har funnit ytterligare ett lugn, jag är nöjd.
Jag är nog mest nöjd över det att jag gjorde, att jag skapade. Vad det nu var som hängde där på väggarna eller stod på hyllan var inte lika viktigt som sjävla skapandet. Jag fick andas, jag fick känna lusten, suget och glädjen i att skapa igen. Det har jag inte gjort på ganska länge. Jag har läst mig att jag inte behöver bli som alla andra, att jag inte behöver bli strukturerad och ta en sak i taget. Uppenbarligen funkar inte det för mig ändå. Jag behöver ett organiserat kaos som går från mitt huvud, ut till det jag skapar men också ut i mitt hem. Alla kriterierna uppfylldes denna gång.
Mitt arbete var som sagt jag, men det var också ett försök till en käftsmäll. En käftsmäll riktat mot det samhälle vi lever i. Inte det där ljuva, harmoniska som ibland känns av, utan det förjävliga, orättvisa, fördomsfulla som känns av mest jämt. Det som talar om för dig vad du får och inte får göra, hur du ska se ut och inte se ut, men framförallt vem du är och vem du inte får vara. Att jag då är jag, att jag visar en film som inte är extrem eller provocerande egentligen men där jag rakar av mig mitt mjuka, glansiga, styleade hår som speglar den kvinna jag ska vara är inte helt okej. Det är inte heller helt okej att jag gör det naken och visar en film på det för hela världen att se om de så vill. Att detta hör ihop eller är riktat till samhället vi lever i gör också att det handlar om skolan. Det handlar om vad jag vill ta kål på när jag väl är där och jobbar som lärare. Jag vill utplåna varenda liten vidrig fördom och regel som hämmar, utsätter och bryter ner människor som inte får utrymme att vara den de är.
