Hantera det!

"Jag tror inte att konst är evig och ändå tror jag det hösten 1964"

Ett väldigt svårt assignment. Siffror. Jag tål inte siffror. De etsar sig fast i hjärnan och bränner hål på mina tankar. 1964, 1964, 1964. Accepterade och fokuserade istället på siffrorna. Vad hände inom konstvärlden 1964? Timme efter timme av googlesökningar och wikipediaartiklar gjorde att jag landade i någonting. Men utmaningen då? Vad skulle det bli denna gången? En parafras. Mig själv som canvas och sminket som duk. Resultatet då? Inte helt nöjd rent visuellt, dock så mycket mer nöjd över att jag ännu en gång testade någonting nytt. 

 

Men alla världens assignmentmakare, unvik siffror. Alltid.

 

 

Min gåva blev "Man kan inte tända liten eld brevid en stor. Den stora tager allt syre"

Pga roteringar i vår lilla kvartett så blev det åter igen Lina och Katarina som fick vara mottagare. Deras fantastiska skapelser tog mig med storm för andra veckan i rad. En kommer ju undan med vad som helst när det är så kreativa människor som ska ta emot och skapa. Tanken bakom var att det skulle vara fritt, tolkningsbart, poetiskt och svårt. En utmaning för även den största mästaren. 

 

ÄLSKADE Katarinas text men saknade en gestaltning. Svårt att döma ut en helt nykomling pga av en sån "miss". Linas tankar och bilder gör mig mållös. Jag vet inte hur jag ska formulera den känsla som jag får inom mig när jag ser det. Det är för svårt.