Hantera det!

Veckan började med en måndag, suprise there. Vi skulle ha föreläsning med Rebecka, dock var det fel på schemat och hela klassen satt i fel sal halva lektionen och väntade på läraren. När vi till slut hittade rätt så hann vi bara med lite kort en del om index, ikon och symbol. Föreläsningen gick även så fort att jag knappt hann med att antecka alls. Vilket oftast inte brukar vara ett problem... Kände ärligt att föreläsningen inte gav mig någonting och var bara irriterad när jag gick därifrån.

 

Till tisdag skulle vi förbereda en argumentation, "Varför bildämnet behövs". Sjukt knixigt att klura ut en bra formulering på det. Märkte dock att det verkligen behövs, jag vet ju vad jag tycker och vad jag vill. Men att behöva sätta ord och formulera sig ordentligt gjort att jag verkligen fick tänka till och reflektera över mina åsikter (har använt mig av mina argument i efterhand med folk utanför skolan hehe).

Att få höra och diskutera om alla argument som fördes fram i klassen var oerhört givande och jag fick lika mycket som det kändes som att jag kunde ge.

 

Här är mina trasiga anteckningar inför argumentationen, lite från litteratur och lite tankar...

 

 

Onsdag - dags för assignment igen. Älskar det! 
Grävde fram en gammal tavla som stått och gett mig ångest över att den aldrig blev klar. Drog tummen ur och fyllde igen alla tomrummen. Så oerhört skönt när jag tog några steg tillbaka och kände mig färdig. Varje gång jag går förbi den nu så känner jag mig så nöjd och får ett gigantiskt leende på läpparna. Jag behövde det där.

 

Torsdag = reflektion. Älskar hela grejen med att två personer står och tolkar ens assignment. Så roligt att höra hur andra tänker och tolkar. Det är bra för mig att lära mig se saker ur andras perspektiv och inse hur mycket olika saker en bild kan betyda. Pratar man inte högt om sånt här så tror jag att man aldrig riktigt lär sig att det finns fler sätt att se på något än sitt eget.

 

Fredag, sokratiska samtal. Klassen är uppdelad i fyra grupper. Två av dessa grupperna höll i varsitt samtal. Båda hade sin utgångspunkt i hur man ser på konst, den ena slutade dock i en politisk diskussion. Det blev väldigt hetsigt, och det med full förståelse, nazism och SD är allvarliga saker. Jag har SÅ svårt att kunna acceptera folk som inte HATAR all typ av diskriminering lika mycket som jag. Jag vet, oerhört trångsynt, men det är ett ämne som jag brinner så starkt för. De sokratiska samtalen har gjort att jag blivit bättre på att lyssna och acceptera folks åsikter, men har inte kommit så långt att jag kan acceptera sympati med nazism ännu (kommer aldrig göra heller...).