Utställning och slutreflektion.
Utställning. Milstolpen. Slutet?
Att äntligen få gå in i salen och se alla duktiga klasskamraternas slutgiltliga verk var en obeskrivligt fin känsla.
Själv kände jag mig mest otillräcklig och som att jag gjort en underprestation.
"Men ni kan ju inte se vad jag har tänk?" skrek jag i huvudet.
Mina tankar, mina känslor och mitt velande har absolut vart den största delen i min gestalting. Min vilja. Mitt behov av att göra om och göra rätt. Jag ska rädda världen.
Efter första dagen då halva klassen hade fått sina opponeringar var jag så oerhört exhalterad av att jag skulle få en egen samtidigt som jag var fullkomligt vättskrämd över att behöva ge en.
Stackars Jonas, stackars Jonas.
Men jo. Det gick. Jag fick tänka hårt och länge men några ord lyckades jag formulera på ett papper, och läsa upp dem på torsdagen.
Och vad fick jag ut av detta? Massvis. Så glad över att jag fick sätta mig in i att försöka förstå någonting som jag aldrig annars skulle reflektera särskilt mycket över.
Men Jonas opponering till mig var alldeles utmärkt formulerad och vältänkt. Allt jag kände var att "DU FATTAR JU! DU FATTAR JU VAD JAG TÄNKER!!!" Och det trodde jag inte att någon skulle göra.
På torsdagseftermiddagen revs allting ner. Salen där vi som en liten familj suttit på golvet i mitten av allas verk var nu helt tom. Jag blev tom.
Men jag kom snabbt på att min resa är ju inte slut. Jag ska ju få hem mina klistermärken. Jag ska ju vara med på Pride! Och jag insåg att ingens resa var slut där. Vi hade bara mötts på vägen för att dela den med varandra. Och det, det var väldigt fint.
