Hantera det!

 

MLT (Multiple Literacies Theory) är att använda sig av alla olika sinnen. Att se, känna, lukta, minnas, ord, skrift, olika sätt att lysna, gestikulera osvosv. Jag tänker att en nästan alltid gör detta när en skapar konstnärligt. Tittar på saker från alla olika håll, zoomar in, ut, tar bort, lägger till, funderar, tittar utifrån, innifrån, knackar och lyssnar om någon knackar tillbaka, väntar på svar, kräver svar, svarar själv. Att använda precis alla metoder en kan komma på att tillföra i listan under MLT så tror jag att en sällan bara förhåller sig till ett eller två. 

 

Att appropriera i undervisningen tror jag är ett bra sätt, så länge jag som lärare lyckas upplysa och öppna medvetendet hos eleverna, de måste veta varför. Jag måste kunna lära ut verkygen att trasa isär och pussla ihop. Hur en gör det kan jag inte svara på. Min enda erfarenhet av appropriering (då jag gjort det medvetet) är under denna kursen. Ingen i vår klass hade några större problem med att göra detta, att köpa konceptet och förstå vad det var bra för. (Vilket jag kanske skulle påstå är vår egen kognitiva utveckling. Förmågan att se på sin egen process). Dock är vi alla ganska erfarna studenter och konstnärer. Det kan bli svårare med elever som går på gymnasiet tror jag, dock tror jag att det är ännu viktigare att göra det när en är yngre. Det kan bli ett verktyg för att pussla ihop sig själv och omvärlden som vad jag minns var helt förjävlig att få grepp om i den åldern.

 

Om vi ser på undervisningen fast i specifikt bildämnet tror jag att det kan vara lättare att ta till sig. Att appropriera konstnärligt gör nog de flesta, alltid. När approprierar vi inte egentligen? Jag skulle kunna zoma ut hurlångt som helst här, men det är inte den biten jag vill diskutera. Jag tror att pressen om att alltid vara "nyskapande, egen och kreativ" är en press byggd på lögner. Jag vill tro att det inte finns någon som är ovanstående adjektiv. Allt är stöld, kopiering, eller om vi ska tala i ord som är mer frekvent använda när vi talar om appropriering i konsten - inspirerad. Jag tror att det ordet är så lindat i bomull och har blivit ett så myntat begrepp att ingen reflekterar över vad det egentligen är att vara inspirerad. Så vad är inspiration? Ja du måste ju ha sett, hört, upplevt, läst, eller dylikt för att kunna ha fått din idé, eller inspiration till skapandet. Är inte detta då appropriering genom MLT om något? 

 

Det är ungefär hit jag har kommit i mina tankar om detta. Jag tror att det var viktigt för oss att få denna didaktiska chock för att se på approprieringen från andra sidan. Inte som studenter utan som blivande lärare.

 

 

 

 

 

Detta är väl en fördjupningsfråga till den tidigare argumentationen. Jag tror dock inte på "det gemensamma kulturarvet". i mina öron så låter det som någonting Jimmie Åkesson skulle kunna säga i en debatt om skolan. Vad är vårt gemensamma kulturarv? Om vi gör så att orden får den betydelse jag önskar att alla kunde definera det som så kan jag fortsätta diskutera detta.

 

Ett gemensamt kulturarv i ett interkulturellt samhälle måste då handla om det gemensamma lärandet. Att erfarenheter, kunskaper och språk (tal, skrift, bild och tecken) delas och utvecklar alla individer ytterligare. Jag vill se det som att ett interkulturellt samhälle bara kan göra oss klokare. Om det anammas och utnyttjas istället för att tystas eller temadagas (ja jag gjorde ett eget verb där) så ser jag att det skulle gynna vår civilisation. 

 

Så att appropriera för att synliggöra det gemensamma kulturarvet i ett interkulturellt perspektiv och samhälle blir för mig samma sak som att använda appropriation i bildundervisningen (eller ja, alla undervisning egentligen).

 

Ska vi dra detta till hur jag kan göra detta som lärare då? Det jag kan börja med är att utbilda mig själv lite mer om olika kulturer till att börja med. Sluta vara så hiskeligt västerländsk. Därefter ta med detta in i klassrummet och göra allt för att mina elever inte ska komma ut i samhället efter skolan och vara lika trångsynta och oupplysta om allt som finns längre bort än näsan sträcker som jag var (är?). Att göra detta med appropriering? Absolut!