Sommarkurs - spelets regler
Assignmentvecka.


Denna veckan var det alldeles för mycket reflektioner för att jag skulle orka skriva det i ett vanligt brev. Så ni fick länken hit istället.
Måndagen började med assignmentet "klä dig i nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat och nåt blått"
Gamla bröllopstraditioner. Fy.
Håkan hellström. Ja!
Jag tog på mig nya guldringar, en lånad tröja, en gammal kjol och en blå jacka. Mot liseberg!
Jag tänkte i efterhand att jag hade kunnat ta på mig bara ett plagg som hade passat in under alla fyra kategorierna. Varför ska jag behöva separera och dela upp det i fyra olika saker bara för att det är fyra olika ord. Om jag hade lånat min roomies nya blå jeansshorts som hon köpt på seconhand så hade det egentligen fyllt alla kategorier. Sen var detta ett assignment som inte kändes så chockerande eller banbrytade för mig och min vardag. Jag har alltid på mig åtminstånde nåt gammalt, nytt och lånat. Som den shoppoholic jag är. Men jag tänkte på om jag inte vart det. Om jag hade haft det sämre ställt. Hade jag ens haft friheten att kunna klä mig enligt beskrivning på bara några minuter? Tänk om någon i min klass inte har samma valfrihet. Det blev en klassfråga i mitt huvud. Någonting som jag reflekterar över allt för sällan.
Att jag tvingades tänka på detta följde med mig in även på tisdagen då det var dagt för nytt assignment. "Ät middag med någon annan och diskutera begreppet "initution". Dokumentera vad som finns kvar efter middagen".
På vägen till middagen när jag och min far stannde för att köpa räkor så satt det en tiggare utanför butiken. Jag kikade i min plånbok efter mynt och hade inte. "Nej. Jag har bara sedlar så jag kan inte ge någonting". Vad. Tänkte. Jag. Nu?!?!?!
Jag blev vansinnig på mig själv och kände mig så oerhört inskränkt och bortakämd. Fram med sedlarna och ge bort dom direkt! Det leendet jag möttes av gjorde min dag.
Middagen åts tillsammans med mina föräldrar, min lillebror och två av mina föräldrars vänner som är här på besök från Tokyo.
Diskussionen fördes på engelska och en stor del av den gick ut på att försöka översätta mellan svenska, engelska och japanska. Inte många slutsatser gjordes men senare när jag och min lillebror pratade om det över en cigarett så kom vi in på mycket annat. Många nya frågor som vi inte kunde svara på skapades. Är det samma sak som kärlek vid första ögonkastet? Är det en bra sak? Är det initution som gör att vi har fördomar?
Ett intressant ämne. Dock var det mest intressanta själva middagen. Att få prata engelska en hel dag. Att introducera nya saker i matväg. Att själv bli introducerad till nya saker. Väldigt trevligt!
Dokumentationen av vad som var kvar efter middagen gjordes i form av en teckning.

Jag spenderade natten hos mina föräldrar och dagen efter var det ett nytt assignment uppe när jag vaknade. "Var tyst - använd ditt kroppsspråk". Kroppsspråket är någonting jag har funderat över mycket innan och som jag tycker är intressant. I videon som Nike länkade så pratades det om att om vi är maktfulla eller självsäkra i kroppsspråket så blir vi även det mentalt. Är det den kopplingen som gör att alla vita kränkta medelåldersmän tex sitter med benen brett isär och tar plats på tåget/bussen/spårvagnen? Får det dem att känna dig ännu mer maktfulla än vad de redan är? Jag måste testa.
Hela resan satt jag precis som alla gubbslem vanligtvis gör. Jag tog för mig. Och gissa vad? Jag kände mig häftig. Jag kände mig maktfull. Folk tittade på mig och såg hotade ut. Skrämda nästan. Jag vet inte om det var för mitt kroppsspråk eller om det var för de brytna könsnormerna. Förmodligen både och.
Under dagen försökte jag prata mycket med kroppen och försökte säga vilken självsäker person jag är. Dock glömde jag av att tänka på det stundvis. Sen är jag även den som oftast tar för mig och gestikulerar mycket. Så egentligen kanske jag borde ha försökt göra mig själv undergiven och rädd? Nästa gång så.
Jag reflekterade även mer över hur andra personer använde sig av sitt kroppspråk och försökte läsa in vad det var för typ av personer jag hade runt mig. Där kom min initution in igen. Fördomarna. De snabba slutsatserna. Det är rätt obehagligt faktiskt.
Sista assignmentet för veckan: "Bär något som är otympligt, för stort och mycket värdefullt för dig överallt och hela dagen."
Jag sökte igenom hela lägenheten efter något som passade beskrivningen. Dock är allting här hemma som är stort och otympligt inte värdefullt för mig. Mina möbler är bara saker. All min "elektronik" är bara prylar. Det som är mest värdefullt för mig är det som har ett sentimentalt värde. Jag tog med min min bamsen. En gosedjursgris som jag haft sen jag var runt 8 år gammal. En vän som har sovit i min säng med mig sen den dagen. Bamsen är värdefull för han vet allt om mig. Han har vart med första gångerna jag tagit hem en kärlek. Han har tröstat mig när paniken och ångesten blivit för mycket. Bamsen betyder allt för mig. I skrivande stund så tänker jag att jag kanske borde skämmas. Jag är ju ändå 22 år gammal och skriver att det mest värdefulla jag har är ett gosedjur. Men nu är det så. Så varför ljuga?
Bamsen var iallafall med mig i väskan hela dagen. Stundvis glömde jag bort att han låg där. Men varje gång jag blev påmind så fick jag ett leende på läpparna.
Mot kvällen så mötte jag upp min pappa och vännerna från tokyo på en bar i göteborg. Jag berättade om dagens assignment och tog fram bamsen. Min pappa blev så glad över att jag hade valt grisen som det mest värdefulla i min lägenhet. Han förstod mig. Han vet hur jag känner. Och den sentimentala lycka min pappa kände i den stunden gjorde att han fällde en tår! Det var fint.
